En bit från min läxa

Jag hör hur alla pratar skit om mig, dom viskar och skrattar. Jag försöker lyssna men det går inte. Dom tittar snett på mig och skickar blickar mot mig. Jag försöker samla tankarna men det är som vanligt, jag kan inte kontrollera det som händer inuti mitt huvud. Det har gått tre dagar sen allt hände. Och jag mår fortfarande dåligt. Känslorna stryper mig långsamt, jag kan knappt andas. Jag vill skrika ut min smärta som finns långt och plågsamt inuti mig.
Nu har det gått lite mer än ett år nu och jag mår fortfarande lika dåligt. Smärtan finns fortfarande i mig men värre än det var då. Jag känner mig som en j**la nolla fortfarande i mål och klassrummet. Jag är trött på allt. Vill bara ge upp. Ge upp hoppet och livet.
Jag kanske inte är den mest glada och positiva tjejen, men efter allt jag har gått och går igenom så kan man inte skratta åt världen längre. Man ser bara det mörka. Jag vill kunna skratta och vara glad utan att det känn fejka.

Vilse i mörkret

Jag går runt i mörkret och försöker hitta hem. Jag känner mig ensam och rädd. Skuggorna som skrämmer en ju längra in man går i mörkret. Musiken är på hösta volym i hörlurarna. Jag tittar hela tiden bakom mig, se om någon följer efter mig. Vinden blir bara stackare och kallare. Vintern är snart här och de märker man tydligt. Jag trycker ner mitt ansikte i halsduken, känner doften av värme. En doft man har saknat. Jag ser ett berg och få lusten att hoppa. Försvinna från denna värld genom att hoppa. Att ett hopp kan förändra mycket här livet. Jag känner vinden försöker dra ner mig. Jag tar ett djup andetag, blundar och känner vinden i mitt hår...

En mening

Att några ord kan skada en människa så mycket är nästan sjuk. Att en mening kan göra så djupa sår är hemskt. Skärsåren har blivit mer nu tack vare en mening som sa högt. Jag försökte hålla masken och låtsa som ingenting när jag hörde de men de va verkligen på gränsen till att jag bröt ihop framför er. De gjorde så ont och sved inut i mig men jag bara vände mig om och försökte skratta mig igenom de. Den meningen lämnade efter sig djupa sår i mig. Jag vet att ni bara skojade om de men jag tog de riktigt hårt och de gör jag fortfarande. Ni gick verkligen över gränsen denna gången.
Orden sitter fortfarande i mig. Det är svårt att glömma när jag står framför spegeln. Orden upprepas varje gång jag ser mig själv eller när jag är med er.

Andas och blundar

Jag står vid tågetspårets kant och känner lusten att hoppa. Jag tittar på klockan, inte så långt kvar innan nästa tåg kommer. Jag lägger mig på spåret och tittar upp mot himlen. Himlen är grå och det ser ut som att det ska börja regna när som helst. Jag ligger helt stilla och andas tungt. Tankarna rullar förfullt i skallen, allt känns så förvirrande. Jag känner inte igen mig längre. Jag ser att någta lampor börjar blink, jag tittar åt höger men inget ser och sen åt vänster. Ett tåg kommer mot mitt håll, jag känner i marken att det är påväg mot mig. Jag ligger fortfarande helt stilla och blundar. Nu smäller de tänker jag, nu kommer jag försvinna. Jag tittar snabbt på tåget och inser att det är inte på samma spår som mig. Jag tittar på klockan igen och inser de är bara några minuter tills andra tåget kommer och jag är helt säker på att det är på samma spår som jag. Nu kommer jag verkligen försvinna från denna hemska värld. Jag känner mer och mer i kroppen att tåget är påväg mot mig. Vibbrationerna i marken känns mer och mer nu. Jag hör tåget Försöker ta kontakt med mig. Men jag har stängt öronen och tittar upp mot himlen. Himlen är fortfarande grå, en bra dag att försvinna. Jag tar ett djup andetag och...

Finns inget lyckligt slut längre.

Jag försöker le och skratta mig igenom smärtan. Försöker se det som ett enda jävla skämt. Men när allt är tyst och solen har gått ner så inser man det är inget skämt, det är på riktigt. Skär såren svider mer än nånsin. Jag försöker sluta tänka men när musiken har tystnat så börjar allt rulla igång igen.
Jag önska att jag kunde ändra på allt.Ändra på den personen jag är idag för jag orkar inte skämmas mer för den jag är. Jag vill ge upp nu, jag kommer aldrig hitta tillbaka. Ju mer tiden går ju länge kommer jag ifrån verkligheten. De säger att lösningar finns för allt men inte detta. Det finns inget lycklig slut längre.

Ett hopp

Tysnaden har smugit sig in mellan väggarna. Gryningen börjar närmar sig och jag är fortfarande klarvaken. Dosen av kokain sitter fortfarande i mig. Jag står vid fönstret och ser hur lördag blir till söndag, sakta men säkert. Jag börjar bli mer och mer illamående. Huset är högre än vad det ser ut på utsidan. Jag öpnnar fönstret och tittar ner.
- Undra hur många meter det är?
Säger jag högt. Men inget svar får jag tillbaka. Jag står ensam och funderar på att hoppa. Jag sätter mig på fönsterkanten och börjar gunga lite. En fågel som sitter på grannens tak tittar på mig. Solen har börjat tittat fram igenom molnen. Det sägs att det ska bli en fin dag. Jag bestämmer mig för att hoppa. Jag släpper taget om fönsterkanten och flyger ut. Bara några sekunder efter ligger jag i det fuktiga gräset och känner smätorna i båda knäna. Landningen var inte så som jag hade tänkt mig.
Jag vill seriöst inte mer, jag vill att någon ska krama mig och säga
- Det är över nu. Allt kommer bli bra nu.

Ett helt jävla år!

Nu har de gått ett 1 år, hur länge ska detta pågå? Jag trodde att detta skulle vara över för ett tag sen... Ju länge detta pågår, värre blir det. Jag trodde ny skola menades "ny start"
Men så blev de inte riktigt. Klassen är underbar, inget fel på den. Men jag kan liksom inte glömma allt som har hänt, de sitter kvar i huvudet. Jag kommer inte orka ett år till. De kommer inte funka.
Hur får man stop på allt? 

En tidsfråga

Det är bara en tidsfråga innan alla får vet de. Jag är rädd hur "folket" kommer ta det. Och hur de kommer bli efter "folket" har fått veta de. Det värsta som kan hända är väl att "folket" inte förstår hur de verkligen är, asså "folket" gör en fel bedömning förfort...
Men om "folket" inte gör de så hoppas jag att "folket" kommer förstå och kommer stötta mig!

3 dagar senre

Under det kalla regnet går jag ensam och tänker på dig. Du gav mig kärlek och glädje i livet. Att du kunde betyda så mycket för mig visste inte någon, inte ens jag. Känslorna som jag har för dig kommer alltid finnas. Jag ryser fortfarande när jag tänker på din röst säger mitt namn. Jag gav mitt lötfe som jag ska hålla för evigt.

Det man inte vet har man inte ont av

Jag trodde inte att jag skulle känna såhär. Att allt är över nu, det finns inget kvar att längta efter. Varför kunde de inte bli ett lyckligt slut? Det man inte vet har man inte ont av.
Det finns ingen framtid längre.

Smärta, inte smärta, smärta...

Jag torkar bort mina tårar som rinner sakta ner över kinden. Jag tittar länge på den lilla vita tabletten som ligger i min hand. Jag sväljer ner tabletten med en klunk vodka. Ta tag i flaskan och tar några klunkar till. På burken står det " Högst två tabletter om dagen. En på morgonen och en på kvällen." Jag skrattar högt för mig själv och säger
-Det här är min tredje snart min fjärde.
Världen omkring mig börja sakta suddas ut. Klunk efter klunk. Jag tar de inte lugnt med något nu. Allt börjar snurra, färgerna blir klarare. Jag tar upp knivenfrån bordet, tittar på armen som sakta blir ett enda blodbad. Jag känner inte smärtan efter all drickande och tabletterna som jag snodde. Sen blir allt svart. Jag hör bara musiken i bakgrunden. Jag vill öppna ögonen men hela kroppen har låst sig.
Några timmar efter vaknar jag till. Reser mig snabbt upp men ångrar det direkt. Huvudvärken är värre än jag någonsin haft. Jag tittar mig runt. En blodig kniv ligger på golvet, armen är nästan förstörd, en halv tomm vodka flaska ligger jämte mig på soffan. Och en tomm tablett burk står på bordet. Jag är förvånad att jag fortfarande lever efter allt som har hänt. Världen omkring mig börja sakta komma tillbaka. Smärtan i bröstet börja kännas av. Jag går sakta till toalettern för att göra rent såret.

...

Jag skäms över det jag vill ha. Det jag drömmer om. Jag skäms över mitt utseende. Men speciellt så skäms jag över den jag är idag. Min personlighet. Jag vill alltid finnas i någons tankar. Jag vill vara en förebild för någon. Jag vill höra jublandet bakom mig. Jag vill känna att jag har lyckats.
Vissa säger att man måste välja bort vissa saker för komma dit man vill komma. Välja bort sin fritid, sina vänner, kanske till och med sin familj. Men hur långt kan man gå och hur mycket måste man välja bort här i livet?? Dit jag vill komma, mitt mål, min dröm är långt ifrån verkligheten. Jag har inte kommit på vad jag måste välja bort än, men det är väl bara en tidsfråga. Min största rädsla är att göra någon besviken. Att jag måste svika någon. De är det sista jag vill. Tro mig när jag säger det. Men tyvärr så har jag redan gjort och jag ber om ursäkt för det.
Men tänk om man väljer bort fel sak?? Vad gör man då??
Det är mycket jag ångrar. Kanske för mycket ibland. Men det finns två saker jag ångrar otroligt mycket som jag inte kan "släppa taget om." Två saker jag är inte redo att berätta om.
När man vet att man har valt bort fel sak eller gjort ett misstag, så försöker jag alltid fly från misstaget. Försöker tänka att det har inte hänt. Men så fort man loggar in på facebook så inser man att har gjort ett stort misstag. Och det känns större och större för varje gång man blir påmind. Jag vill kunna säga det rak i ryggen utan att skämmas men istället gömmer jag mitt ansikte i mina händer och säger det.
 

Det finns ingen glädje

Jag små springer den sista biten, vill inte bli allt för blöt av regnet. Jag tar fram min nyckeln, hör det lilla klick ljudet som betyder att dörren är öppen. Sakta men säkert öppnar jag dörren och känner doften av mitt hem, mitt varma ljuva hem. Jag sparkar snabbt av mina blöta skor, tar av mina kläder. Tar på mig mys byxor och tröja. Går snabbt ut i köket för att ta ett glas med vatten. Sen musik på högsta volym, nu för tiden är det adele - someone like you som äger högtalarna. Jag lägger mig i sängen och försöker rensa tankarna. Men de enda jag kan tänka på är att detta är inte mitt...

Den varma doften tillhör inte mig, sängen är lånad och musiken spelas aldrig i högtalarna för dom finns inte. Det mesta här "hemma" är lånat. Jag kan inte ens säga -Mitt hem utan det känns konstigt. Jag har ingen plats på jorden som jag kan kalla "mitt hem." För att kunna säga det så måste man trivas, känna tryghet. Och det känner inte jag. Jag känner ingen tryghet under detta tak. Det finns liksom ingen värme här. Allt är bra kallt och trist, ingen glädje, inga minnen som får en att le.

Om och om igen

Plötsligt börjar jag gråta. Jag slår händerna för ansiktet och hör mig själv skrika, jag skriker tills hela detta jävla skit ställe vaknar till liv. Jag slår med handflatorna mot asfalten. Och en gång till. Och hårdare, en gång till. Om och om igen, tills smärtan i bröstet flyttas till händerna. Jag vänder handflatorna mot ansiktet. Till min förvåning ser jag att de blöder. Men vad gör det, nu har min smärta i bröstet försvunnit i några minuter. Tårarna rinner sakta ner över mina kinder. Jag känner hur det växer en stor klump i halsen på mig. Den blir större och större, ondare och ondare. Det blir svårare för mig att andas. Jag försöker ta mindre andetag. Allt försvinner ifrån mig, det blir svart och tyst. Jag vaknar att jag hör mig själv skrika, mycke högre än förra gången. Klumpen i halsen har försvunnit och smärtan i bröstet har kommit tillbaka. Jag önskar att jag kunde göra det igen, men mina händer är sönder slagna. Och smärtan i brösten kommer finnas där tills imon och resten av veckan och nästa vecka...

Vad vill ni ha från mig?

Jag säger sånt som ni säger, men ni hör inte det. Jag har såna kläder som ni har, men ni ser inte det. Jag är precis som ni, men ni blundar när ni ser mig. I era ögon så finns jag inte. Jag vill också kunna blunda för den jag är, men tyvärr så finns speglar överallt.
Vad ska jag göra så ni slipper blunda? 

Som en sten sjunker jag

Vattnet ligger helt stilla. Det är fortfarande ingen sommarvärme i vattnet. Men det skiter jag i, jag tar ett steg i taget. Kylan sprider sig fort i kroppen. Fötterna känns som två isklumpar. Ett steg till. Jag tänker på allt som har hänt. Alla ord som fått mig må dåligt. Och som har fått mig att göra detta. Ett steg till. Inte långt kvar nu. En fågel flyger ensam över sjön. Nu gäller det, jag lägger mig ner, sluter ögonen och slutar andas. Jag sjunker. Jag öppnar mina ögon och ser världen försvinner. Som en sten sjunker jag till botten. Allt blir svart och inte ett enda ljud hörs.

Allt är borta

Jag vill berätta min historia. Varför exakt jag mår så jävla dåligt. Men jag får liksom inte. Men en sak kan jag berätta, den som tyngre mig mest just nu. Det jag tänker på hela tiden, försöker hitta lösningar men alla vet att det inte finns någon lösning. Denna historia är ganska lång men ska försöka korta ner den lite. Försöka inte ta med alla detaljer.
Allt börjar när vi skulle flytta från tollered till en liten stuga i björnboholm, som vi (min familj) hyrde av en person. Stugan var litet men mysigt och möbler fanns redan på plats. Så vi pakade ihop våra saker och magasinera dom. (hyrde ett förråd i gbg och hade våra prylar och möbler där). Allt verkade bra tills vi hittade en större stuga och lite bättre. Så vi bestämmde att flytta dit. Men denna gången fick vi ha våra egna möbler och saker. Jag blev överlycklig när jag hörde det och började längta otroligt mycket.
Jag hade varit hos min pappa den veckan när allt hände och fick veta allt när jag kom till min mammas jobb. Hon såg rätt nere ut och man märkte att något hade hänt. Det var fullt med kunder så det tog ett tag innan fick kunde prata lite snabbt. En liten stund senare fick hon lite tid över och berättade allt. Jag blev chockade och trodde först hon skojade. Men sen såg jag i hennes ögon att det var på riktigt.
Mamma hade åkt in till gbg för att hämta våra saker. När hon kom dit var allt borta. Alla våra saker var borta. Hon pratade med någon som jobbade där och berättade.
- Förlåt men vi har råkat slänga era saker.
Råkat?!??!?! Dom som jobbar där skulle alltså slänga några andras saker som hade sitt förråd brevid oss. Men råkade ta fel förråd.
Det tog ett tag innan jag fattade att alla mina saker vara borta för alltid. Alla foton från förr, bilder och texter. Min säng, soffa, diplomer och priser.
Du som läser detta kanske tycker att detta är rätt töntigt, men det fanns saker som betyder väldigt mycket för mig t.ex foton och gamla biljetter.Och dom kan jag inte få tillbaka.Såklart kommer vi få betelt för detta men hur kan man sätta ett värde på ett kort på en själv när man var liten. När man själv kan betala flera tusen för att få det kortet. Om ni fattar vad jag menar...
Så det enda jag har kvar nu är mina kläder, mitt pass och min kamera och nårga andra saker.Allt detta häde för några veckor sen så nu har vi köpt säng och soffa med mera.
Så nu, ni kanske fattar lite mer varför jag mår som jag mår...
Och ni som har läst detta så vill jag helst att ni inte ska sprida detta och inte prata högt om det heller.Inte berätta för era föräldrar om detta, bara försök att hålla detta hemligt. Jag hoppas ni har förstått och att jag inte har varit allt för otydlig annars kan ni fråga mig. Tack!!

Kärleken

Kärleken är här hos mig. Kärleken har gett mig glädje och hopp igen. Att man kan bli så himla glad för att en person som finns hos en. Men hur ska jag berätta för dig att jag vill att du ska bara vara min? Att toppa dina ord är omöjligt. Du vet de rätta orden. Du är speciell, har inte

träffat någon som du. Du har fått mig gråta och skratta. Jag vill så mycket säga till dig, men det enda jag kan säga just nu är att jag kommer alltid ha starka känslor för dig.

Smäll efter smäll

Det är nätterna som är jobbigast. Dagen är ljus men när natten smyger sig fram så smyger tankarna fram också. Allt går snabbt, inga omvägar. Rak på sak. Orden jagar mig igenom natten, allt känns som ett helvetes långt marathon. Vaknar av räddslan som ta tag i mig som nästan skrämmer livet ur mig. Jag kan ligga i sängen och tänka på allt i timmar. Allt som har hänt och händer. Jag måste erkänna när man står och väntar på tåget när man ska till skolan så har men en stor lust att hoppa framför tåget. Jag är redo, men inte tillräckligt modig nog att hoppa. Jag vill inte mer, jag orkar inte mer..
Hur mycket stryk kan man få av sig själv innan man faller ner på marken? Alldeles för mycket tycker jag. I alla fall för mig. Jag både ligga ner halv dö nu. Men istället står jag rakt upp tar emot smäll efter smäll. När kommer jag till min gräns?

Tungt

Regnet har precis börjat ösa ner från den gråa, nästan svarta himlen. Och dina ord sägs om och om i huvudet på mig. Huvudet hänger tungt långt ner, regnet och vinden trycker mer och mer. Smärtorna från skärsåren börjar försvinnar, det betyder att jag måste skär mig snart för att få tillbaka den smärtan som lugnar en. Stegen blir tyngre för varje steg jag tar. Andetagen blir tungare och kallare.

Plan Three - Brush It Off

Allt känns så tungt. Det kommer bara upp nya problem hela tiden, problem efter problem. Vafan ska man göra åt det? Att försöka vara blind, inte se problemen är ingen bra ide. Det slutar eller börjar aldrig bra! Försöka hitta det positiva i det negativa är svårare än vad man tror. Man gräver ner sig i det negativa, ju längre ner man letar efter det positiva ju mer negativa hittar man.

jag vill inte

Jag vill inte finnas mer, jag vill inte vara här mer, jag vill inte vara jag. Jag vill sluta andas. Jag vill sluta tänka. Jag vill sluta leva.

Sån är jag

Jag drömde att jag hoppade. Hoppade ner i det djupa. Där det inte finns några problem. Drömmen kändes så verklig. Jag kunde känna vinden i mitt hår. Jag kunde känna vinden tog tag i mina kläder. Men precis innan jag skulle "landa" så vakande jag. Vaknde av mitt skrik som ekade i mitt rum. Jag kände att grät. Drömmen var som en mardröm, hemsk och obehaglig. Vissa säger att drömmar betyder något, undra vad min dröm betyde?
Jag vill inte leva såhär som jag gör. Jag vill inte vakna mitt i natten för att jag drömde en hemsk dröm.

This Is The Thing - Fink
Lean On Me - Michael Bolton
Igår kände jag mig helt värdelös, kände verkligen att jag vill inte mer. Jag kunde inte se mig växa upp. Jag såg bara jag som 16årig tjej på en matta med en kniv i handen och en massa blod omkring mig. Och igår sa en person till mig att jag tänker för mycket på sånna saker. Men när det inte finns något positivt att tänka på, då måste man tänka på negativa. Sån är jag. Jag känner att jag måste börja ändra på mig innan jag ta ett steg för mycket. Om jag inte hade mina vänner så skulle jag nog inte levt idag, jag är så himla glad att jag har dom. Stöttar alltid mig när jag mår som sämst. Jag önska att jag kunde ge lika mycket tillbaka som dom ger mig. Kan vara lite dålig att visa dom att jag verkligen behöver dom ibland. Men dom betyder verkligen allt för mig. Men nu har jag lovat mig själv att jag ska ta vara på den tiden jag har med dom innan vi börjar på gymnasium för då kommer tiden att ändras, tyvärr. Det är hemskt att säga så men det är sanningen och verkligheten.

Tiden har kommit

Regnet är kallt här utanför. Jag har mått bättre, än vad jag gör nu. Det blir inte bättre för att tiden går, det finns saker jag inte förstår. Smärtan växer, det är som jag går på krossat glas. Det är grått, svart, vitt och rött, allt på en gång. Jag har blundat och gråtit utan grund. Jag känner rädslan kommer ikapp mig. Hjärtat slår så hårt det kan. När jag rusar fram mot stupets kant. Ett steg till och jag finns inte mer. Det är som att vinden försöker dra ner mig i det djupa. Tiden har kommit. Det är dags att hoppa. Tanken slår mig precis innan jag ska ta det sista klivet.
Hur många kommer jag skada nu?

Djupa sår

Jag kan känna smärtan efter kniven som ligger på golvet med blod omkring sig för tillfället. Det rinner fortfarande blod från min arm. Sakta och fint. -Detta förkännar jag säger jag för mig själv tyst. Jag vill inte någon ska höra mig. Jag lyssnar efter tysnaden och säger det igen. -Detta förkännar jag. Tåraran börjar forsa ner över mina kinder. Det bränns och svider på samma gång men inte lika ont som smärtan i min arm som fotfarande blöder. Jag tittar på blodet som droppar ner på mattan. Den nya vita mattan som bara ligger där för ingen nytta. Om jag inte gör något åt fläcken snabbt så kommer den lilla fläcken alltid vara där som ett minne. Men istället bara står jag där ser blodet och tårarna blandas på mattan och fläcken blir större och större.


3 Doors Down - Let Me Be Myself


Tanken på orden som har skurit djupa sår i mig gör lika ont som när jag fick hör dom. Jag hör orden viskar i mina öron när jag står vid spegeln. -ful - tjock - vem vill ens vara vän med henne? - titta på henne, haha. - sämsta målvakten jag har sett.
Jag kan inte stå vid en spegel utan att tänka på att jag inte har det "rätta utseende". Orden som har gjorat att jag har fått självmords tankar, svider som mest inut i mig.
Att kunna lätta sitt hjärat genom att skriva lindrar inte smärtan dirket. Men på något sätt så känns det bättre.


Dagens planer: Grill kväll vid sjön med tjejena.
Alltid lika roligt att få umgås med tjejena. Jag är glad att dom orkar stå ut med mig ibland. Det tur att dom finns, vet hur de skulle vara utan dom.