Tysnaden har smugit sig in mellan väggarna. Gryningen börjar närmar sig och jag är fortfarande klarvaken. Dosen av kokain sitter fortfarande i mig. Jag står vid fönstret och ser hur lördag blir till söndag, sakta men säkert. Jag börjar bli mer och mer illamående. Huset är högre än vad det ser ut på utsidan. Jag öpnnar fönstret och tittar ner.
- Undra hur många meter det är?
Säger jag högt. Men inget svar får jag tillbaka. Jag står ensam och funderar på att hoppa. Jag sätter mig på fönsterkanten och börjar gunga lite. En fågel som sitter på grannens tak tittar på mig. Solen har börjat tittat fram igenom molnen. Det sägs att det ska bli en fin dag. Jag bestämmer mig för att hoppa. Jag släpper taget om fönsterkanten och flyger ut. Bara några sekunder efter ligger jag i det fuktiga gräset och känner smätorna i båda knäna. Landningen var inte så som jag hade tänkt mig.
Jag vill seriöst inte mer, jag vill att någon ska krama mig och säga
- Det är över nu. Allt kommer bli bra nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar