Det är nätterna som är jobbigast. Dagen är ljus men när natten smyger sig fram så smyger tankarna fram också. Allt går snabbt, inga omvägar. Rak på sak. Orden jagar mig igenom natten, allt känns som ett helvetes långt marathon. Vaknar av räddslan som ta tag i mig som nästan skrämmer livet ur mig. Jag kan ligga i sängen och tänka på allt i timmar. Allt som har hänt och händer. Jag måste erkänna när man står och väntar på tåget när man ska till skolan så har men en stor lust att hoppa framför tåget. Jag är redo, men inte tillräckligt modig nog att hoppa. Jag vill inte mer, jag orkar inte mer..
Hur mycket stryk kan man få av sig själv innan man faller ner på marken? Alldeles för mycket tycker jag. I alla fall för mig. Jag både ligga ner halv dö nu. Men istället står jag rakt upp tar emot smäll efter smäll. När kommer jag till min gräns?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar