Om och om igen

Plötsligt börjar jag gråta. Jag slår händerna för ansiktet och hör mig själv skrika, jag skriker tills hela detta jävla skit ställe vaknar till liv. Jag slår med handflatorna mot asfalten. Och en gång till. Och hårdare, en gång till. Om och om igen, tills smärtan i bröstet flyttas till händerna. Jag vänder handflatorna mot ansiktet. Till min förvåning ser jag att de blöder. Men vad gör det, nu har min smärta i bröstet försvunnit i några minuter. Tårarna rinner sakta ner över mina kinder. Jag känner hur det växer en stor klump i halsen på mig. Den blir större och större, ondare och ondare. Det blir svårare för mig att andas. Jag försöker ta mindre andetag. Allt försvinner ifrån mig, det blir svart och tyst. Jag vaknar att jag hör mig själv skrika, mycke högre än förra gången. Klumpen i halsen har försvunnit och smärtan i bröstet har kommit tillbaka. Jag önskar att jag kunde göra det igen, men mina händer är sönder slagna. Och smärtan i brösten kommer finnas där tills imon och resten av veckan och nästa vecka...