Jag försöker le och skratta mig igenom smärtan. Försöker se det som ett enda jävla skämt. Men när allt är tyst och solen har gått ner så inser man det är inget skämt, det är på riktigt. Skär såren svider mer än nånsin. Jag försöker sluta tänka men när musiken har tystnat så börjar allt rulla igång igen.
Jag önska att jag kunde ändra på allt.Ändra på den personen jag är idag för jag orkar inte skämmas mer för den jag är. Jag vill ge upp nu, jag kommer aldrig hitta tillbaka. Ju mer tiden går ju länge kommer jag ifrån verkligheten. De säger att lösningar finns för allt men inte detta. Det finns inget lycklig slut längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar