...

Jag skäms över det jag vill ha. Det jag drömmer om. Jag skäms över mitt utseende. Men speciellt så skäms jag över den jag är idag. Min personlighet. Jag vill alltid finnas i någons tankar. Jag vill vara en förebild för någon. Jag vill höra jublandet bakom mig. Jag vill känna att jag har lyckats.
Vissa säger att man måste välja bort vissa saker för komma dit man vill komma. Välja bort sin fritid, sina vänner, kanske till och med sin familj. Men hur långt kan man gå och hur mycket måste man välja bort här i livet?? Dit jag vill komma, mitt mål, min dröm är långt ifrån verkligheten. Jag har inte kommit på vad jag måste välja bort än, men det är väl bara en tidsfråga. Min största rädsla är att göra någon besviken. Att jag måste svika någon. De är det sista jag vill. Tro mig när jag säger det. Men tyvärr så har jag redan gjort och jag ber om ursäkt för det.
Men tänk om man väljer bort fel sak?? Vad gör man då??
Det är mycket jag ångrar. Kanske för mycket ibland. Men det finns två saker jag ångrar otroligt mycket som jag inte kan "släppa taget om." Två saker jag är inte redo att berätta om.
När man vet att man har valt bort fel sak eller gjort ett misstag, så försöker jag alltid fly från misstaget. Försöker tänka att det har inte hänt. Men så fort man loggar in på facebook så inser man att har gjort ett stort misstag. Och det känns större och större för varje gång man blir påmind. Jag vill kunna säga det rak i ryggen utan att skämmas men istället gömmer jag mitt ansikte i mina händer och säger det.
 

Det finns ingen glädje

Jag små springer den sista biten, vill inte bli allt för blöt av regnet. Jag tar fram min nyckeln, hör det lilla klick ljudet som betyder att dörren är öppen. Sakta men säkert öppnar jag dörren och känner doften av mitt hem, mitt varma ljuva hem. Jag sparkar snabbt av mina blöta skor, tar av mina kläder. Tar på mig mys byxor och tröja. Går snabbt ut i köket för att ta ett glas med vatten. Sen musik på högsta volym, nu för tiden är det adele - someone like you som äger högtalarna. Jag lägger mig i sängen och försöker rensa tankarna. Men de enda jag kan tänka på är att detta är inte mitt...

Den varma doften tillhör inte mig, sängen är lånad och musiken spelas aldrig i högtalarna för dom finns inte. Det mesta här "hemma" är lånat. Jag kan inte ens säga -Mitt hem utan det känns konstigt. Jag har ingen plats på jorden som jag kan kalla "mitt hem." För att kunna säga det så måste man trivas, känna tryghet. Och det känner inte jag. Jag känner ingen tryghet under detta tak. Det finns liksom ingen värme här. Allt är bra kallt och trist, ingen glädje, inga minnen som får en att le.

Om och om igen

Plötsligt börjar jag gråta. Jag slår händerna för ansiktet och hör mig själv skrika, jag skriker tills hela detta jävla skit ställe vaknar till liv. Jag slår med handflatorna mot asfalten. Och en gång till. Och hårdare, en gång till. Om och om igen, tills smärtan i bröstet flyttas till händerna. Jag vänder handflatorna mot ansiktet. Till min förvåning ser jag att de blöder. Men vad gör det, nu har min smärta i bröstet försvunnit i några minuter. Tårarna rinner sakta ner över mina kinder. Jag känner hur det växer en stor klump i halsen på mig. Den blir större och större, ondare och ondare. Det blir svårare för mig att andas. Jag försöker ta mindre andetag. Allt försvinner ifrån mig, det blir svart och tyst. Jag vaknar att jag hör mig själv skrika, mycke högre än förra gången. Klumpen i halsen har försvunnit och smärtan i bröstet har kommit tillbaka. Jag önskar att jag kunde göra det igen, men mina händer är sönder slagna. Och smärtan i brösten kommer finnas där tills imon och resten av veckan och nästa vecka...

Vad vill ni ha från mig?

Jag säger sånt som ni säger, men ni hör inte det. Jag har såna kläder som ni har, men ni ser inte det. Jag är precis som ni, men ni blundar när ni ser mig. I era ögon så finns jag inte. Jag vill också kunna blunda för den jag är, men tyvärr så finns speglar överallt.
Vad ska jag göra så ni slipper blunda? 

Som en sten sjunker jag

Vattnet ligger helt stilla. Det är fortfarande ingen sommarvärme i vattnet. Men det skiter jag i, jag tar ett steg i taget. Kylan sprider sig fort i kroppen. Fötterna känns som två isklumpar. Ett steg till. Jag tänker på allt som har hänt. Alla ord som fått mig må dåligt. Och som har fått mig att göra detta. Ett steg till. Inte långt kvar nu. En fågel flyger ensam över sjön. Nu gäller det, jag lägger mig ner, sluter ögonen och slutar andas. Jag sjunker. Jag öppnar mina ögon och ser världen försvinner. Som en sten sjunker jag till botten. Allt blir svart och inte ett enda ljud hörs.

Allt är borta

Jag vill berätta min historia. Varför exakt jag mår så jävla dåligt. Men jag får liksom inte. Men en sak kan jag berätta, den som tyngre mig mest just nu. Det jag tänker på hela tiden, försöker hitta lösningar men alla vet att det inte finns någon lösning. Denna historia är ganska lång men ska försöka korta ner den lite. Försöka inte ta med alla detaljer.
Allt börjar när vi skulle flytta från tollered till en liten stuga i björnboholm, som vi (min familj) hyrde av en person. Stugan var litet men mysigt och möbler fanns redan på plats. Så vi pakade ihop våra saker och magasinera dom. (hyrde ett förråd i gbg och hade våra prylar och möbler där). Allt verkade bra tills vi hittade en större stuga och lite bättre. Så vi bestämmde att flytta dit. Men denna gången fick vi ha våra egna möbler och saker. Jag blev överlycklig när jag hörde det och började längta otroligt mycket.
Jag hade varit hos min pappa den veckan när allt hände och fick veta allt när jag kom till min mammas jobb. Hon såg rätt nere ut och man märkte att något hade hänt. Det var fullt med kunder så det tog ett tag innan fick kunde prata lite snabbt. En liten stund senare fick hon lite tid över och berättade allt. Jag blev chockade och trodde först hon skojade. Men sen såg jag i hennes ögon att det var på riktigt.
Mamma hade åkt in till gbg för att hämta våra saker. När hon kom dit var allt borta. Alla våra saker var borta. Hon pratade med någon som jobbade där och berättade.
- Förlåt men vi har råkat slänga era saker.
Råkat?!??!?! Dom som jobbar där skulle alltså slänga några andras saker som hade sitt förråd brevid oss. Men råkade ta fel förråd.
Det tog ett tag innan jag fattade att alla mina saker vara borta för alltid. Alla foton från förr, bilder och texter. Min säng, soffa, diplomer och priser.
Du som läser detta kanske tycker att detta är rätt töntigt, men det fanns saker som betyder väldigt mycket för mig t.ex foton och gamla biljetter.Och dom kan jag inte få tillbaka.Såklart kommer vi få betelt för detta men hur kan man sätta ett värde på ett kort på en själv när man var liten. När man själv kan betala flera tusen för att få det kortet. Om ni fattar vad jag menar...
Så det enda jag har kvar nu är mina kläder, mitt pass och min kamera och nårga andra saker.Allt detta häde för några veckor sen så nu har vi köpt säng och soffa med mera.
Så nu, ni kanske fattar lite mer varför jag mår som jag mår...
Och ni som har läst detta så vill jag helst att ni inte ska sprida detta och inte prata högt om det heller.Inte berätta för era föräldrar om detta, bara försök att hålla detta hemligt. Jag hoppas ni har förstått och att jag inte har varit allt för otydlig annars kan ni fråga mig. Tack!!

Kärleken

Kärleken är här hos mig. Kärleken har gett mig glädje och hopp igen. Att man kan bli så himla glad för att en person som finns hos en. Men hur ska jag berätta för dig att jag vill att du ska bara vara min? Att toppa dina ord är omöjligt. Du vet de rätta orden. Du är speciell, har inte

träffat någon som du. Du har fått mig gråta och skratta. Jag vill så mycket säga till dig, men det enda jag kan säga just nu är att jag kommer alltid ha starka känslor för dig.