Smärta, inte smärta, smärta...

Jag torkar bort mina tårar som rinner sakta ner över kinden. Jag tittar länge på den lilla vita tabletten som ligger i min hand. Jag sväljer ner tabletten med en klunk vodka. Ta tag i flaskan och tar några klunkar till. På burken står det " Högst två tabletter om dagen. En på morgonen och en på kvällen." Jag skrattar högt för mig själv och säger
-Det här är min tredje snart min fjärde.
Världen omkring mig börja sakta suddas ut. Klunk efter klunk. Jag tar de inte lugnt med något nu. Allt börjar snurra, färgerna blir klarare. Jag tar upp knivenfrån bordet, tittar på armen som sakta blir ett enda blodbad. Jag känner inte smärtan efter all drickande och tabletterna som jag snodde. Sen blir allt svart. Jag hör bara musiken i bakgrunden. Jag vill öppna ögonen men hela kroppen har låst sig.
Några timmar efter vaknar jag till. Reser mig snabbt upp men ångrar det direkt. Huvudvärken är värre än jag någonsin haft. Jag tittar mig runt. En blodig kniv ligger på golvet, armen är nästan förstörd, en halv tomm vodka flaska ligger jämte mig på soffan. Och en tomm tablett burk står på bordet. Jag är förvånad att jag fortfarande lever efter allt som har hänt. Världen omkring mig börja sakta komma tillbaka. Smärtan i bröstet börja kännas av. Jag går sakta till toalettern för att göra rent såret.

...

Jag skäms över det jag vill ha. Det jag drömmer om. Jag skäms över mitt utseende. Men speciellt så skäms jag över den jag är idag. Min personlighet. Jag vill alltid finnas i någons tankar. Jag vill vara en förebild för någon. Jag vill höra jublandet bakom mig. Jag vill känna att jag har lyckats.
Vissa säger att man måste välja bort vissa saker för komma dit man vill komma. Välja bort sin fritid, sina vänner, kanske till och med sin familj. Men hur långt kan man gå och hur mycket måste man välja bort här i livet?? Dit jag vill komma, mitt mål, min dröm är långt ifrån verkligheten. Jag har inte kommit på vad jag måste välja bort än, men det är väl bara en tidsfråga. Min största rädsla är att göra någon besviken. Att jag måste svika någon. De är det sista jag vill. Tro mig när jag säger det. Men tyvärr så har jag redan gjort och jag ber om ursäkt för det.
Men tänk om man väljer bort fel sak?? Vad gör man då??
Det är mycket jag ångrar. Kanske för mycket ibland. Men det finns två saker jag ångrar otroligt mycket som jag inte kan "släppa taget om." Två saker jag är inte redo att berätta om.
När man vet att man har valt bort fel sak eller gjort ett misstag, så försöker jag alltid fly från misstaget. Försöker tänka att det har inte hänt. Men så fort man loggar in på facebook så inser man att har gjort ett stort misstag. Och det känns större och större för varje gång man blir påmind. Jag vill kunna säga det rak i ryggen utan att skämmas men istället gömmer jag mitt ansikte i mina händer och säger det.
 

Det finns ingen glädje

Jag små springer den sista biten, vill inte bli allt för blöt av regnet. Jag tar fram min nyckeln, hör det lilla klick ljudet som betyder att dörren är öppen. Sakta men säkert öppnar jag dörren och känner doften av mitt hem, mitt varma ljuva hem. Jag sparkar snabbt av mina blöta skor, tar av mina kläder. Tar på mig mys byxor och tröja. Går snabbt ut i köket för att ta ett glas med vatten. Sen musik på högsta volym, nu för tiden är det adele - someone like you som äger högtalarna. Jag lägger mig i sängen och försöker rensa tankarna. Men de enda jag kan tänka på är att detta är inte mitt...

Den varma doften tillhör inte mig, sängen är lånad och musiken spelas aldrig i högtalarna för dom finns inte. Det mesta här "hemma" är lånat. Jag kan inte ens säga -Mitt hem utan det känns konstigt. Jag har ingen plats på jorden som jag kan kalla "mitt hem." För att kunna säga det så måste man trivas, känna tryghet. Och det känner inte jag. Jag känner ingen tryghet under detta tak. Det finns liksom ingen värme här. Allt är bra kallt och trist, ingen glädje, inga minnen som får en att le.