Om och om igen

Plötsligt börjar jag gråta. Jag slår händerna för ansiktet och hör mig själv skrika, jag skriker tills hela detta jävla skit ställe vaknar till liv. Jag slår med handflatorna mot asfalten. Och en gång till. Och hårdare, en gång till. Om och om igen, tills smärtan i bröstet flyttas till händerna. Jag vänder handflatorna mot ansiktet. Till min förvåning ser jag att de blöder. Men vad gör det, nu har min smärta i bröstet försvunnit i några minuter. Tårarna rinner sakta ner över mina kinder. Jag känner hur det växer en stor klump i halsen på mig. Den blir större och större, ondare och ondare. Det blir svårare för mig att andas. Jag försöker ta mindre andetag. Allt försvinner ifrån mig, det blir svart och tyst. Jag vaknar att jag hör mig själv skrika, mycke högre än förra gången. Klumpen i halsen har försvunnit och smärtan i bröstet har kommit tillbaka. Jag önskar att jag kunde göra det igen, men mina händer är sönder slagna. Och smärtan i brösten kommer finnas där tills imon och resten av veckan och nästa vecka...

Vad vill ni ha från mig?

Jag säger sånt som ni säger, men ni hör inte det. Jag har såna kläder som ni har, men ni ser inte det. Jag är precis som ni, men ni blundar när ni ser mig. I era ögon så finns jag inte. Jag vill också kunna blunda för den jag är, men tyvärr så finns speglar överallt.
Vad ska jag göra så ni slipper blunda? 

Som en sten sjunker jag

Vattnet ligger helt stilla. Det är fortfarande ingen sommarvärme i vattnet. Men det skiter jag i, jag tar ett steg i taget. Kylan sprider sig fort i kroppen. Fötterna känns som två isklumpar. Ett steg till. Jag tänker på allt som har hänt. Alla ord som fått mig må dåligt. Och som har fått mig att göra detta. Ett steg till. Inte långt kvar nu. En fågel flyger ensam över sjön. Nu gäller det, jag lägger mig ner, sluter ögonen och slutar andas. Jag sjunker. Jag öppnar mina ögon och ser världen försvinner. Som en sten sjunker jag till botten. Allt blir svart och inte ett enda ljud hörs.

Allt är borta

Jag vill berätta min historia. Varför exakt jag mår så jävla dåligt. Men jag får liksom inte. Men en sak kan jag berätta, den som tyngre mig mest just nu. Det jag tänker på hela tiden, försöker hitta lösningar men alla vet att det inte finns någon lösning. Denna historia är ganska lång men ska försöka korta ner den lite. Försöka inte ta med alla detaljer.
Allt börjar när vi skulle flytta från tollered till en liten stuga i björnboholm, som vi (min familj) hyrde av en person. Stugan var litet men mysigt och möbler fanns redan på plats. Så vi pakade ihop våra saker och magasinera dom. (hyrde ett förråd i gbg och hade våra prylar och möbler där). Allt verkade bra tills vi hittade en större stuga och lite bättre. Så vi bestämmde att flytta dit. Men denna gången fick vi ha våra egna möbler och saker. Jag blev överlycklig när jag hörde det och började längta otroligt mycket.
Jag hade varit hos min pappa den veckan när allt hände och fick veta allt när jag kom till min mammas jobb. Hon såg rätt nere ut och man märkte att något hade hänt. Det var fullt med kunder så det tog ett tag innan fick kunde prata lite snabbt. En liten stund senare fick hon lite tid över och berättade allt. Jag blev chockade och trodde först hon skojade. Men sen såg jag i hennes ögon att det var på riktigt.
Mamma hade åkt in till gbg för att hämta våra saker. När hon kom dit var allt borta. Alla våra saker var borta. Hon pratade med någon som jobbade där och berättade.
- Förlåt men vi har råkat slänga era saker.
Råkat?!??!?! Dom som jobbar där skulle alltså slänga några andras saker som hade sitt förråd brevid oss. Men råkade ta fel förråd.
Det tog ett tag innan jag fattade att alla mina saker vara borta för alltid. Alla foton från förr, bilder och texter. Min säng, soffa, diplomer och priser.
Du som läser detta kanske tycker att detta är rätt töntigt, men det fanns saker som betyder väldigt mycket för mig t.ex foton och gamla biljetter.Och dom kan jag inte få tillbaka.Såklart kommer vi få betelt för detta men hur kan man sätta ett värde på ett kort på en själv när man var liten. När man själv kan betala flera tusen för att få det kortet. Om ni fattar vad jag menar...
Så det enda jag har kvar nu är mina kläder, mitt pass och min kamera och nårga andra saker.Allt detta häde för några veckor sen så nu har vi köpt säng och soffa med mera.
Så nu, ni kanske fattar lite mer varför jag mår som jag mår...
Och ni som har läst detta så vill jag helst att ni inte ska sprida detta och inte prata högt om det heller.Inte berätta för era föräldrar om detta, bara försök att hålla detta hemligt. Jag hoppas ni har förstått och att jag inte har varit allt för otydlig annars kan ni fråga mig. Tack!!

Kärleken

Kärleken är här hos mig. Kärleken har gett mig glädje och hopp igen. Att man kan bli så himla glad för att en person som finns hos en. Men hur ska jag berätta för dig att jag vill att du ska bara vara min? Att toppa dina ord är omöjligt. Du vet de rätta orden. Du är speciell, har inte

träffat någon som du. Du har fått mig gråta och skratta. Jag vill så mycket säga till dig, men det enda jag kan säga just nu är att jag kommer alltid ha starka känslor för dig.