En bit från min läxa

Jag hör hur alla pratar skit om mig, dom viskar och skrattar. Jag försöker lyssna men det går inte. Dom tittar snett på mig och skickar blickar mot mig. Jag försöker samla tankarna men det är som vanligt, jag kan inte kontrollera det som händer inuti mitt huvud. Det har gått tre dagar sen allt hände. Och jag mår fortfarande dåligt. Känslorna stryper mig långsamt, jag kan knappt andas. Jag vill skrika ut min smärta som finns långt och plågsamt inuti mig.
Nu har det gått lite mer än ett år nu och jag mår fortfarande lika dåligt. Smärtan finns fortfarande i mig men värre än det var då. Jag känner mig som en j**la nolla fortfarande i mål och klassrummet. Jag är trött på allt. Vill bara ge upp. Ge upp hoppet och livet.
Jag kanske inte är den mest glada och positiva tjejen, men efter allt jag har gått och går igenom så kan man inte skratta åt världen längre. Man ser bara det mörka. Jag vill kunna skratta och vara glad utan att det känn fejka.

Vilse i mörkret

Jag går runt i mörkret och försöker hitta hem. Jag känner mig ensam och rädd. Skuggorna som skrämmer en ju längra in man går i mörkret. Musiken är på hösta volym i hörlurarna. Jag tittar hela tiden bakom mig, se om någon följer efter mig. Vinden blir bara stackare och kallare. Vintern är snart här och de märker man tydligt. Jag trycker ner mitt ansikte i halsduken, känner doften av värme. En doft man har saknat. Jag ser ett berg och få lusten att hoppa. Försvinna från denna värld genom att hoppa. Att ett hopp kan förändra mycket här livet. Jag känner vinden försöker dra ner mig. Jag tar ett djup andetag, blundar och känner vinden i mitt hår...

En mening

Att några ord kan skada en människa så mycket är nästan sjuk. Att en mening kan göra så djupa sår är hemskt. Skärsåren har blivit mer nu tack vare en mening som sa högt. Jag försökte hålla masken och låtsa som ingenting när jag hörde de men de va verkligen på gränsen till att jag bröt ihop framför er. De gjorde så ont och sved inut i mig men jag bara vände mig om och försökte skratta mig igenom de. Den meningen lämnade efter sig djupa sår i mig. Jag vet att ni bara skojade om de men jag tog de riktigt hårt och de gör jag fortfarande. Ni gick verkligen över gränsen denna gången.
Orden sitter fortfarande i mig. Det är svårt att glömma när jag står framför spegeln. Orden upprepas varje gång jag ser mig själv eller när jag är med er.

Andas och blundar

Jag står vid tågetspårets kant och känner lusten att hoppa. Jag tittar på klockan, inte så långt kvar innan nästa tåg kommer. Jag lägger mig på spåret och tittar upp mot himlen. Himlen är grå och det ser ut som att det ska börja regna när som helst. Jag ligger helt stilla och andas tungt. Tankarna rullar förfullt i skallen, allt känns så förvirrande. Jag känner inte igen mig längre. Jag ser att någta lampor börjar blink, jag tittar åt höger men inget ser och sen åt vänster. Ett tåg kommer mot mitt håll, jag känner i marken att det är påväg mot mig. Jag ligger fortfarande helt stilla och blundar. Nu smäller de tänker jag, nu kommer jag försvinna. Jag tittar snabbt på tåget och inser att det är inte på samma spår som mig. Jag tittar på klockan igen och inser de är bara några minuter tills andra tåget kommer och jag är helt säker på att det är på samma spår som jag. Nu kommer jag verkligen försvinna från denna hemska värld. Jag känner mer och mer i kroppen att tåget är påväg mot mig. Vibbrationerna i marken känns mer och mer nu. Jag hör tåget Försöker ta kontakt med mig. Men jag har stängt öronen och tittar upp mot himlen. Himlen är fortfarande grå, en bra dag att försvinna. Jag tar ett djup andetag och...

Finns inget lyckligt slut längre.

Jag försöker le och skratta mig igenom smärtan. Försöker se det som ett enda jävla skämt. Men när allt är tyst och solen har gått ner så inser man det är inget skämt, det är på riktigt. Skär såren svider mer än nånsin. Jag försöker sluta tänka men när musiken har tystnat så börjar allt rulla igång igen.
Jag önska att jag kunde ändra på allt.Ändra på den personen jag är idag för jag orkar inte skämmas mer för den jag är. Jag vill ge upp nu, jag kommer aldrig hitta tillbaka. Ju mer tiden går ju länge kommer jag ifrån verkligheten. De säger att lösningar finns för allt men inte detta. Det finns inget lycklig slut längre.

Ett hopp

Tysnaden har smugit sig in mellan väggarna. Gryningen börjar närmar sig och jag är fortfarande klarvaken. Dosen av kokain sitter fortfarande i mig. Jag står vid fönstret och ser hur lördag blir till söndag, sakta men säkert. Jag börjar bli mer och mer illamående. Huset är högre än vad det ser ut på utsidan. Jag öpnnar fönstret och tittar ner.
- Undra hur många meter det är?
Säger jag högt. Men inget svar får jag tillbaka. Jag står ensam och funderar på att hoppa. Jag sätter mig på fönsterkanten och börjar gunga lite. En fågel som sitter på grannens tak tittar på mig. Solen har börjat tittat fram igenom molnen. Det sägs att det ska bli en fin dag. Jag bestämmer mig för att hoppa. Jag släpper taget om fönsterkanten och flyger ut. Bara några sekunder efter ligger jag i det fuktiga gräset och känner smätorna i båda knäna. Landningen var inte så som jag hade tänkt mig.
Jag vill seriöst inte mer, jag vill att någon ska krama mig och säga
- Det är över nu. Allt kommer bli bra nu.

Ett helt jävla år!

Nu har de gått ett 1 år, hur länge ska detta pågå? Jag trodde att detta skulle vara över för ett tag sen... Ju länge detta pågår, värre blir det. Jag trodde ny skola menades "ny start"
Men så blev de inte riktigt. Klassen är underbar, inget fel på den. Men jag kan liksom inte glömma allt som har hänt, de sitter kvar i huvudet. Jag kommer inte orka ett år till. De kommer inte funka.
Hur får man stop på allt?