Jag hör hur alla pratar skit om mig, dom viskar och skrattar. Jag försöker lyssna men det går inte. Dom tittar snett på mig och skickar blickar mot mig. Jag försöker samla tankarna men det är som vanligt, jag kan inte kontrollera det som händer inuti mitt huvud. Det har gått tre dagar sen allt hände. Och jag mår fortfarande dåligt. Känslorna stryper mig långsamt, jag kan knappt andas. Jag vill skrika ut min smärta som finns långt och plågsamt inuti mig.
Nu har det gått lite mer än ett år nu och jag mår fortfarande lika dåligt. Smärtan finns fortfarande i mig men värre än det var då. Jag känner mig som en j**la nolla fortfarande i mål och klassrummet. Jag är trött på allt. Vill bara ge upp. Ge upp hoppet och livet.
Jag kanske inte är den mest glada och positiva tjejen, men efter allt jag har gått och går igenom så kan man inte skratta åt världen längre. Man ser bara det mörka. Jag vill kunna skratta och vara glad utan att det känn fejka.
